Barnombudsmannen

En fostrares uppgift är krävande på många sätt. Många av oss vuxna upplever att vi står rådlösa inför alla utmaningar i dagens samhälle. Barn och unga behöver helt klar en vuxen människas stöd, medan de vuxna kan känna att de inte klarar av att ge det stöd som behövs.

Många av oss vuxna upplever vår uppgift och roll som fostrare som svår. Rätt allmänt anser vi att fostran innebär att man påverkar en annan människa på ett oönskat sätt. Vi betraktar fostran som att man kuvar barnets egen vilja, och vi tror att fostringsmetoderna inkluderar hot, skrämsel och bestraffning. Å andra sidan medför fostran ett tungt ansvar: om du tar dig rätten att genom fostran påverka en annan människa, tar du samtidigt ansvar för slutresultatet, dvs. vad det blir av den människan. Eftersom slutresultatet av påverkan genom fostran alltid är mycket osäkert, känns det klokare att inte axla det här ansvaret. Att fostra en annan människa är en krävande uppgift, och därför vägrar många av oss att kalla vårt agerande fostran.

Fostrarens uppgift är krävande, vilket gör att många vill undvika att axla rollen som fostrare i samband med många traditionella fostrande uppgifter. I stället för en fostrande uppgift kan föräldraskapet betraktas som ett kompisförhållande eller en uppgift för en tränare, som ska "coacha" barnet till att nå framgång på olika områden i livet. Å andra sidan är en del föräldrar alltför utmattande för att ta ansvar för fostran och en del klarar kanske inte ens att ta ansvar för sitt eget liv. Föräldrar som kämpar för att få arbets- och familjelivet att gå ihop kanske tänker att det är bäst att överlåta det krävande uppfostringsarbetet på dem som är utbildade för uppgiften, dvs. professionella fostrare.

Även många s.k. professionella fostrare vill helst inte kalla sig fostrare. Lärare definierar sig hellre som handledare för inlärning och ungdomsarbetare är ledare för olika typer av fritidsverksamhet. Yrkesfolket inom dagvården identifierar sig åtminstone ännu som fostrare. Men räcker det att ett barn uppfostras i daghemmet, och är barnets fostran därmed klar? Eller behövs fostran ens i daghemmet? Borde man även där fokusera på träning och undervisning?

Bland oss finns det naturligtvis också många vuxna som känner och bär sitt ansvar som fostrare. De här föräldrarna, lärarna, ungdomsarbetarna och andra viktiga vuxna gör kanske inte en stor affär av sin roll som fostrare, men de förstår att de som vuxna har en särskild uppgift i förhållande till barn och ungdomar. Deras uppgift är att stödja och handleda det växande barnet.

Idealet att klara sig själv?

Växande, utveckling och inlärning är processer som är inbyggda i människan: människan växer inte bara fysiskt utan också psykiskt och socialt, hon influeras av sin omgivning, identifierar sig med vissa modeller och tar avstånd från andra, skaffar sig kunskaper och färdigheter, utvecklas funktionellt och i sin tankeverksamhet, skapar sig en bild av sig själv och världen. Det är fråga om en uppväxtprocess, som alla får genomleva. Vår kultur, som betonar individens valmöjligheter, får oss att tro att vi som vuxna inte får begränsa den här uppväxtprocessen genom att styra den i den riktning vi önskar. Enligt just det tänkesättet innebär fostran att man påverkar en annan människa på ett oönskat sätt. I stället för att fostra barnen borde vi lämna alla möjligheter öppna för att barn och ungdomar ska kunna förverkliga sig själva. Det kan kallas fri uppfostran, men i själva verket är det inte alls fråga om uppfostran utan om avsaknad av uppfostran. Genom att avsäga oss uppgiften som fostrare låter vi barn och ungdomar växa upp på egen hand.

Dagens samhälle är en mycket krävande uppväxtmiljö. Det har inte alls tömts på fostrare, utan många sådana aktörer som inte i första hand betraktas som fostrare har tagit sig an uppgiften att påverka genom fostran. Sådana aktörer, t.ex. konsumtions- och underhållningsindustrin, strävar efter att på många olika sätt påverka vårt beteende, vårt tankesätt och vad vi upplever att vi behöver. Barn och ungdomar är särskilt mottagliga för deras påverkan, men dessa aktörers verksamhet styrs huvudsakligen av andra intressen än ansvar för fostran. Om de egentliga fostrarna avsäger sig uppgiften som fostrare innebär det att de låter barn och ungdomar klara sig på egen hand och sinsemellan bland de här starka påverkarna. Idealet att klara sig själv, som dominerar vårt liv, sträcker sig också till fostran. Men vem bär ansvaret för fostran då barn och unga uppfostras av reality-tv, ölreklam eller vuxenunderhållning på internet?

Fostraren har makt och ansvar

Fostran innebär att man försöker påverka en annan människa med mycket långtgående konsekvenser. Fostran är alltså aldrig neutral. Att låta bli att fostra medför också konsekvenser, så valet mellan att fostra och att låta bli att fostra är inte heller neutralt. Vilket alternativ vi än väljer är vi ansvariga för följderna. Fostraren kommer alltså inte undan sitt ansvar genom att vägra ta sig an uppgiften som fostrare. Fostraren har inte bara ansvar utan också makt, särskilt i fråga om att definiera inriktningen på och ändamålet med fostran. Fostraren kan göra fostran till påverkan som kuvar den växande människans vilja och undertrycker honom eller henne. Makten kan också användas till att göra fostran till något som stöder den växande människans vilja och jagets utveckling. I fostran är makt och ansvar sammanflätade: fostraren ansvarar inför den växande människan för hur han eller hon använder sin makt, för vilka möjligheter som ges och vilka hinder som finns.

Fostrarens alternativ med tanke på uppfostran är alltså inte begränsade till två: undertryckande fostran som grundar sig på upptuktelse och våld eller fri uppfostran som är baserad på principen att låta bli att fostra. Att vägra ta till upptuktelse som uppfostringsmetod innebär inte att fri uppfostran är det enda återstående alternativet. Arbetet med fostran är mycket mer mångskiftande än så. Utgångspunkten för fostran bör vara de allmänna principerna för människovärde och mänskliga rättigheter och målet att förverkliga dessa i den fostrande uppgiften. Både målen och metoderna för fostran bör grunda sig på respekt för den växande människans värde och unika egenskaper.

Ömsesidigt respekt

I bästa fall utvecklas en ömsesidig respekt mellan parterna i relationen: då den vuxna respekterar barnet och i sitt uppfostringsarbete går in för att se till barnets intressen genom att styra dess uppväxt på ett ansvarsfullt sätt, stärks också barnets respekt och förtroende för den vuxna. Fostrarens agerande styrs då av omsorg, omvårdnad och ödmjukhet som grundar sig på att man erkänner sin egen ofullkomlighet. Fostran sker inom ramen för en relation som är uppbyggd av ett möte mellan två människor, där båda två i bästa fall växer. Fostraren behöver inte alltid veta bäst eller förstå allting. Fostrarens uppgift är att stödja uppväxtprocessen: att hjälpa barnet att välja, att förstärka de färdigheter som utvecklas och barnets självkänsla, att ta och ge ansvar, att sätta gränser och förutsätta att de iakttas men ändå förlåta om de överskrids. Fostran innebär att man delar livet och är närvarande. Det har alla barn och unga rätt till.

I artikel 18 i FN:s konvention om barnets rättigheter sägs att "Föräldrar eller, i förekommande fall, vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling." Med ett barn avses enligt konventionen varje människa under 18 år. I ett samhälle som det vi har i Finland finns många yrkesgrupper som stöder föräldrarna i deras uppfostringsarbete. Deras ansvar för barnens fostran grundar sig på deras yrkesmässiga ställning. De förverkligar i praktiken det som bestäms i samma artikel i konventionen, dvs. att "konventionsstaterna skall ge lämpligt bistånd till föräldrar och vårdnadshavare då de fullgör sitt ansvar för barnets uppfostran". Vuxna människor har alltså ett delat ansvar för uppfostran, medan barn och ungdomar har rätt till fostran.

Varje vuxen är en uppfostrare

Vid barnombudsmannens 5-årsjubileumsseminarium granskar vi barnets rätt till fostran och de vuxnas delade ansvar för fostran ur de olika fostrarnas perspektiv. Vi utvärderar den rådande uppfattningen om barnuppfostran i Finland och ifrågasätter den negativa uppfattning om uppfostran som har blivit så vanlig i vårt vardagstänkande. Vi söker material för utvecklingen av en ny uppfostringskultur. Syftet är att inleda en debatt på längre sikt om behoven av förändringar i uppfostringskulturen i Finland.

Vårt mål är att bygga upp förtroende och kamratskap mellan fostrarna. Fostran bör ses som en gemensam uppgift. Varje vuxen människa är en fostrare.