Till innehållet      

Historia

Grunden för barnombudsmannens tjänst är FN:s konvention om barnets rättigheter. Barnkonventionen antogs vid Förenta nationernas generalförsamling år 1989. I Finland trädde konventionen i kraft år 1991.

Under 1990-talet togs flera initiativ om en barnombudsman i riksdagen. Regeringen överlämnade år 1995 en barnpolitisk redogörelse till riksdagen (SRR 2/1995 rd). Riksdagen förutsatte i sitt svar att regeringen skulle se till att ställningen för barn, ungdomar och barnfamiljer utvecklas rättvist. I utlåtandet från riksdagens social- och hälsovårdsutskott (ShUB 3/1996 rd) stöddes inrättandet av en barnombudsmannatjänst.

Som första åtgärd för att förbättra övervakningen av barnets rättigheter fastställde riksdagen i slutet av 1990-talet resurser för riksdagens justitieombudsman. Barnets rättigheter utgör numera ett av tyngdpunktsområdena i justitieombudsmannens laglighetstillsyn. Justitieombudsmannen bedömer verkställigheten av barnets rättigheter i sina årliga redogörelser. Justitieombudsmannen har på eget initiativ satsat på tillsynen av barnets rättigheter genom att göra kontroller av myndigheternas verksamhet.

FN:s kommitté för barnets rättigheter

Verkställigheten av FN:s konvention om barnets rättigheter övervakas av FN:s kommitté för barnets rättigheter med säte i Geneve. Stater som har ratificerat konventionen ger kommittén en rapport vart femte år om lagstiftnings-, rättsliga och förvaltningsåtgärder genom vilka rättigheter som erkänts i konventionen har genomförts. Vid behandlingen av rapporten hör kommittén företrädare för regeringen och medborgarorganisationer. Avslutningsvis godkänner kommittén sina landsspecifika slutsatser och rekommendationer.

I slutsatserna angående Finlands andra periodiska rapport rekommenderade FN:s kommitté för barnets rättigheter i oktober 2000 att Finland på allvar borde överväga att inrätta en tjänst för en fristående nationell barnombudsman. Kommittén hänvisade till de gynnsamma erfarenheterna i de övriga nordiska länderna. Dessutom föreslog kommittén att man skulle etablera en samlande instans för barnfrågor inom regeringen. Samtidigt uppmanade kommittén Finland att skapa mekanismer för att koordinera samarbetet mellan olika ministerier och mellan centralförvaltningen och myndigheterna på lokal nivå.

Kommissionen för barnfrågor i Finland 2003-2004

Social- och hälsovårdsministeriet tillsatte 21.3.2003 Kommissionen för barnfrågor i Finland för viss tid. Denna var ett nationellt organ för främjande av barnfrågor såsom det förutsattes i det vid FN:s generalförsamlings specialsession godkända slutdokumentet. Ordförande för kommissionen var riksdagsledamoten Eva Biaudet.

Kommissionen beredde som sitt första arbete ett förslag till barnombudsmannens arbetsbeskrivning och till koordinering av barn- och familjefrågor. Arbetet överlämnades till omsorgsminister Liisa Hyssälä 21.6.2004. Kommissionen beredde senare det breda barnpolitiska verksamhetsprogrammet "Ett Finland för barnen". Även detta program lade grund för innehållet i barnombudsmannens arbete.

Inrättande av tjänst som barnombudsman

Regeringen överlämnade år 2002 statsrådets redogörelse om barns och ungas välfärd till riksdagen (SRR 4/2002 rd). I sitt utlåtande om redogörelsen upprepade riksdagens social- och hälsovårdsutskott (ShUB 23/2002) sitt krav på inrättande av en barnombudsmannatjänst.

Beslutet att inrätta en ombudsmannatjänst bekräftades när målet infördes i Anneli Jäätteenmäkis och sedermera Matti Vanhanens regeringsprogram (17.4.2003 och 24.6.2003). Dessutom behandlas frågor om barn- och familjepolitik av en specialsammansättning i socialpolitiska ministerutskottet.

Enligt förslaget från Biaudets kommission beredde social- och hälsovårdsministeriet regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om barnombudsmannen. I motiveringen till lagförslaget presenteras erfarenheter i andra länder om barnombudsmannens verksamhet. I motiveringen utvärderade man två olika alternativ till barnombudsmannens uppgifter. Man skulle utvärdera barnombudsmannen som aktör som på förhand kan påverka samhällspolitiken och, som ett andra alternativ, hans eller hennes sätt att bedriva verksamheten där man betonar advokat- eller ombudsmannaaspekten och eftersträvar att trygga enskilda barns rättigheter vid problemsituationer.

I lagförslaget framfördes att barnombudsmannen skulle vara en nationell och statlig instans oberoende av förvaltningen som påverkar förebyggande på allmän nivå inom samhällspolitik och lagstiftning. I lagförslaget gjordes bedömningen att det i och för sig i Finland kunde finnas behov av att betona ombudsmannaaspekten för att driva barnets bästa på individnivå. Det är dock svårt att utifrån resurser och verksamhetsformer sammanföra denna verksamhet under barnombudsmannens uppgifter. En verksamhet i form av en barnombudsman kan förutsätta regionala och lokala lösningar.

I lagförslaget beslutades att övervakningen av att barnens rättigheter tillgodoses skulle i praktiken fortfarande överlämnas till riksdagens justitieombudsman. Tyngdpunkten av barnombudsmannens verksamhet ligger i stället för lagövervakning vid att på förhand påverka bland annat lagförslag eller andra förnyelser som gäller barnets ställning.

Lagen om barnombudsmannen trädde i kraft den 1 september 2005. Ombudsmannen inledde sin verksamhet samma dag. 

Länkar